Allt man inte vet

Det är enkelt att skriva om generella händelser, där det inte finns något facit för hur saker och ting ska gå till. Jag känner mig ganska trygg i att beskriva t ex hur någon gör i ordning en kanna te, ringer sin bästa vän, eller släpper ner persiennerna i sitt vardagsrumsfönster med en smäll.

Men så fort något slags fakta blandas in, måste det ju också vara korrekt. Jag granskar just nu en del frågor, främst av medicinsk karaktär, för att se om något i texten måste justeras. Till min hjälp har jag en god vän, tillika läkare, som dessutom har kollegor inom akutsjukvård och neurologi. Han är ovärderlig just nu. Jag har sedan dag ett också tagit mycket hjälp av en annan vän, som heter Google.

Lite mer praktiskt inriktad faktakoll gjorde jag i somras: drog med familjen på promenader i miljöer som ingår i boken, provkörde längs vissa gator, fotade för att minnas: Finns det en brevlåda på det här torget? Är det egentligen en trampolin eller ett hopptorn där ute på Badholmarna? Är det bänkar eller soffor som står vid fontänen utanför entrén till Uddevalla sjukhus? Den där porten på Frejgatan i Stockholm, ser den ut så som jag minns den och har beskrivit den? ”Den var ståtlig med sitt mörka trä, det såg ut att vara ek, och de många små glaspartierna i det ovala överfönstret. De bildade en form som påminde honom om fönsterglasen i den enda kyrka som han verkligen kände.”

Och så min blötaste faktakoll: Finns det fog för liknelsen ”Han ville dra sig in i sitt skal, kvickt som strandsnäckan när man kommer när den.” Det var bara att gå till stenbryggan hemma på västkusten, fiska upp en strandsnäcka och trycka pekfingret mot den. Och ja – den drar sig in i sitt skal, och snabbt går det.

Först tyckte jag faktakollandet var lite motigt. Nu har jag börjat tycka att det är riktigt roligt. Man blir medveten om allt som man inte vet. Och så lär man sig många udda detaljer inom nya lika udda områden.

Som en förlossning

Nu har jag kommit överens om tidsplan med min förläggare. Deadline för slutredigerat manus är symboliskt nog vecka 40 (om 9 veckor). Lite som en beräknad förlossning, men med den skillnaden att den här bebisen kommer att vara rejält överburen när den kommer ut (ca 7 år). Men inte desto mindre efterlängtad.

Jag har en spännande resa framför mig nu, fram till januari 2017 då boken ska finnas färdig. Den första etappen börjar nästa vecka, då redaktören kopplas in. För att hon ska ha ett så rent och färdigt manus som möjligt att sätta tänderna i, jobbar jag varje ledig minut just nu med att faktakolla, skriva om och putsa till min text. Nu är det mer på riktigt än någonsin hittills. Tidigare har jag kunnat tänka ”det här kan jag ändra/kolla/fixa till senare”. Snart finns det inte längre något senare. En fråga jag tänker på är: Känner man sig någonsin tillräckligt färdig med sin text?

Slutligen: De där fjärilarna i magen som fladdrar till lite varje gång jag tänker ”deadline”, kan de vara positiva för skrivprocessen, eller kommer de att störa mig? Jag måste försöka se på dem som en hejaklack.

 

Förlagsavtal signerat

Tänk att till slut få skriva en bloggpost med rubriken ”förlagsavtal signerat”. Det är hit jag har siktat de senaste åren. Vägen har varit lång och slingrig. Men alltid rolig att åka på.

Igår fick jag dokumentet som innehåller de sköna orden ”avtal”, ”författaren”, ”förlaget” och ”verket”. Sällan har det varit så roligt att klicka på knappen ”signera”.

Planerad utgivning är i januari 2017. Nu återstår slutspurt med redigering. Och nu är det på riktigt på riktigt. Tidigare har jag kunnat göra små noteringar som ”kollas upp senare”, ”tänk ut alternativ händelse”, ”skriv om detta stycke”, ”ny formulering”, ”byt namn?” osv. Men det håller inte längre. Det som skrivs nu, ska kunna läsas i januari.

Jag vet inte riktigt vilket ord jag ska avsluta det här blogginlägget med. Oj? Wow! Yes! Hjälp!? Jag väljer något som visat sig gångbart i andra sammanhang: Äntligen!

Äntligen utgivningsdatum!

I dag kom det. Planerat datum för utgivning: den 21 januari 2017. Nu är det verkligen på riktigt, projektet som har tagit mig drygt sju år hittills. Jag har bra koll på tidsåtgången, eftersom jag började skriva på boken precis när vår dotter Emily var nyfödd. Och för några veckor sedan firade vi hennes födelsedag, med sju ljus i tårtan.

Så, vad återstår nu? Arbete med redaktör, omslag, korrektur, tryckeri, pr, osv. Jag ser fram emot alltihop, som olika godisbitar i en lördagspåse.

I och med dagens besked, är också alla tidiga helgmorgnar innan familjen vaknar intecknade ett tag framöver. Nu blir det slutspurt. Under tiden jag spurtar, måste jag också hålla tankarna i schack. Regel 1: Eventuella nya bokidéer får bara noteras mycket kortfattat i ett Worddokument, som jag sedan skyndar mig att stänga igen. En sak i taget. Regel 2: Om det blir en bok till, kommer den inte att ta några sju år att skriva. Regel 3: Finns inte. Redan två regler är egentligen två för många.

Redigering, redigering

Hon släckte lampan och sjönk ner i sängen. Strålkastarljusen från en bil utanför drog snabbt över väggen på andra sidan rummet. Hon hörde bildörrar slå igen och sedan vaga röster. Tanken om vilka de kunde vara, som parkerade nära hennes hus i natten, intresserade henne. Ändå gled den undan. Tåget mot sömnen drog istället vidare. Det passerade Lilian: Vad gjorde hon nu, sov hon också? Ensam i sitt rum, omgiven av ett maskinellt utövande av vård, tilltittad i mån av tid. Hade ögonlocken slutit sig kring Lilians eftertänksamma blick? När hon blundade, såg hon då framför sig det första barnet? Tänkte hon på flickan vid namn?

Beskrivning av en dröm

Texten behöver ju oftast vara verklighetstrogen, logisk och rimlig. Men när man skriver om någons drömtillstånd, känns det skönt att få vara lite friare.

Snart släppte hon taget om verkligheten och gled iväg.

Jens vinkade skrattande, drog det svarta håret bort från ögonen med ett pekfinger. De hade sovit över i Ensamhuset och nu var de på väg hem till hans föräldrars hus för att hämta något. Saga behövde stanna på vägen och kräkas. De vände och var på väg till en strand där de aldrig varit förut. Träden neg majestätiskt, ett efter ett med sina stolta kronor längs en lång allé och långt därborta kunde hon skymta turkosa stråk av havet. Upprörda röster på ett okänt språk hördes från en radio. Jens vevade ner den manuella förarrutan och riktade en loska rakt ut i den ljumma luften. Bilen krängde till och i nästa sekund låg han utsträckt på hennes säng i lägenheten i Stockholm. Han var blek. Han log, men han var blek och längs med hans händer löpte tunna blå stråk. Något hade fastnat som en mörk klump i hans hår.

När karaktärerna får liv

När man har skrivit om en karaktär under lång tid, kan den till slut börja anta en mer och mer verklig form. Jag kan komma på mig själv med att tänka på en av huvudpersonerna i boken, Saga. Hur hon skulle ha tänkt och gjort i en viss situation. Jag börjar helt enkelt lära känna henne. Och känna för henne.

Vid två tillfällen har det hänt att jag har sett en person som påminner väldigt mycket om hur jag föreställer mig en viss karaktär i boken:

Jag har sett Gunnar Malm bakifrån, gående längs en gata. Hans lite sneda hållning, som om han bär något osynligt men tungt på sin ena axel.

Jag har även sett Sagas pojkvän Jens, på Odengatan i Stockholm. Det var en vårkväll, på en uteservering. Jag satt ner och åt något med min man. Killen kom gående åt vårt håll. Han hade Jens kroppshållning och längd (ganska tunn och lång). Frisyren var exakt rätt; rakt, halvlångt hår med snedlugg, hårfärgen nästintill svart. Hans ansiktsdrag passade på Jens, även om jag ännu inte föreställt mig dem så tydligt. Hans ålder såg också ut att stämma bra. Förmodligen stirrade jag på killen. Jag följde honom med blicken när han gick vidare. ”Det där är en av personerna i min bok” sa jag till min man, och blev kanske tvungen att förklara mig lite. Det lustiga var att killen kom gående tillbaks bara en kort stund senare. Jag lär säkert aldrig se honom igen, och det är inte viktigt. Och han kommer aldrig att få veta att han ser ut som Jens i boken Ensamfararen. Lika bra det kanske, med tanke på vad som händer Jens.