Det lilla ordet ”plötsligt”

Min redaktör skriver ”Jag har noterat en överanvändning av ordet ‘plötsligt'”. Jag gör en sökning i manuset och kan inte annat än att hålla med. Jag tänker att det skulle kunna finnas en funktion på tangentbordet, som ger en liten enkel stöt varje gång man skriver ord som man överbrukar. Bara en liten enkel (plötslig) stöt.

Vad ska man då ersätta det lilla underliga ordet plötsligt med? Det beror självklart på sammanhanget. Jag hittade dessa alternativ som visade sig passa bra:

  • oväntat
  • utan förvarning
  • med ens
  • i samma ögonblick
  • en dag .. bara
  • oförklarligt
  • helt tvärt
  • överraskande
  • av någon anledning
  • nu

Och så till det alternativ som visade sig vara ett av de bästa: tangenten ”delete”. Vid närmare eftertanke är det ganska få saker som sker plötsligt.

 

Belöningstrappan

I barnens skola jobbar man med något som kallas ”konsekvenstrappan” för att hantera om ett barn inte följer skolans regler. Själv jobbar jag just nu i redigeringsarbetet med ”belöningstrappan”. Den första belöningen har jag redan fått, så att säga i förebyggande syfte. Det är min kanna te:

kannate_2

Därefter har jag två belöningar kvar under just det här skrivpasset. De infaller efter antingen en timma eller när jag har löst ett svårt problem i texten. Belöning nummer två är: att plantera om den nya blomman. Den ska flytta ur sin plastkruka och få lite mer jord runt rötterna. Det kommer att ta uppskattningsvis sju minuter.

blomma_plantera

Belöning nummer tre är att hänga tvätten och lägga i en ny maskin. Det kan kanske tyckas som en konstig uppmuntran i arbetet, men belöningarna behöver inte nödvändigtvis vara lustfyllda. De kan lika mycket handla om att få lov att resa sig upp i några minuter.

(Det blir ingen bild på tvätthögen, till det får man använda sin egen fantasi.)

Hela vitsen med belöningarna är att man portionerar ut dem och måste förtjäna dem. Om man skulle ägna sig åt dessa små göromål innan man börjar skriva, ja då blir det ingen bok helt enkelt.

Förlagsavtal signerat

Tänk att till slut få skriva en bloggpost med rubriken ”förlagsavtal signerat”. Det är hit jag har siktat de senaste åren. Vägen har varit lång och slingrig. Men alltid rolig att åka på.

Igår fick jag dokumentet som innehåller de sköna orden ”avtal”, ”författaren”, ”förlaget” och ”verket”. Sällan har det varit så roligt att klicka på knappen ”signera”.

Planerad utgivning är i januari 2017. Nu återstår slutspurt med redigering. Och nu är det på riktigt på riktigt. Tidigare har jag kunnat göra små noteringar som ”kollas upp senare”, ”tänk ut alternativ händelse”, ”skriv om detta stycke”, ”ny formulering”, ”byt namn?” osv. Men det håller inte längre. Det som skrivs nu, ska kunna läsas i januari.

Jag vet inte riktigt vilket ord jag ska avsluta det här blogginlägget med. Oj? Wow! Yes! Hjälp!? Jag väljer något som visat sig gångbart i andra sammanhang: Äntligen!

Äntligen utgivningsdatum!

I dag kom det. Planerat datum för utgivning: den 21 januari 2017. Nu är det verkligen på riktigt, projektet som har tagit mig drygt sju år hittills. Jag har bra koll på tidsåtgången, eftersom jag började skriva på boken precis när vår dotter Emily var nyfödd. Och för några veckor sedan firade vi hennes födelsedag, med sju ljus i tårtan.

Så, vad återstår nu? Arbete med redaktör, omslag, korrektur, tryckeri, pr, osv. Jag ser fram emot alltihop, som olika godisbitar i en lördagspåse.

I och med dagens besked, är också alla tidiga helgmorgnar innan familjen vaknar intecknade ett tag framöver. Nu blir det slutspurt. Under tiden jag spurtar, måste jag också hålla tankarna i schack. Regel 1: Eventuella nya bokidéer får bara noteras mycket kortfattat i ett Worddokument, som jag sedan skyndar mig att stänga igen. En sak i taget. Regel 2: Om det blir en bok till, kommer den inte att ta några sju år att skriva. Regel 3: Finns inte. Redan två regler är egentligen två för många.

När karaktärerna får liv

När man har skrivit om en karaktär under lång tid, kan den till slut börja anta en mer och mer verklig form. Jag kan komma på mig själv med att tänka på en av huvudpersonerna i boken, Saga. Hur hon skulle ha tänkt och gjort i en viss situation. Jag börjar helt enkelt lära känna henne. Och känna för henne.

Vid två tillfällen har det hänt att jag har sett en person som påminner väldigt mycket om hur jag föreställer mig en viss karaktär i boken:

Jag har sett Gunnar Malm bakifrån, gående längs en gata. Hans lite sneda hållning, som om han bär något osynligt men tungt på sin ena axel.

Jag har även sett Sagas pojkvän Jens, på Odengatan i Stockholm. Det var en vårkväll, på en uteservering. Jag satt ner och åt något med min man. Killen kom gående åt vårt håll. Han hade Jens kroppshållning och längd (ganska tunn och lång). Frisyren var exakt rätt; rakt, halvlångt hår med snedlugg, hårfärgen nästintill svart. Hans ansiktsdrag passade på Jens, även om jag ännu inte föreställt mig dem så tydligt. Hans ålder såg också ut att stämma bra. Förmodligen stirrade jag på killen. Jag följde honom med blicken när han gick vidare. ”Det där är en av personerna i min bok” sa jag till min man, och blev kanske tvungen att förklara mig lite. Det lustiga var att killen kom gående tillbaks bara en kort stund senare. Jag lär säkert aldrig se honom igen, och det är inte viktigt. Och han kommer aldrig att få veta att han ser ut som Jens i boken Ensamfararen. Lika bra det kanske, med tanke på vad som händer Jens.

Från start till nästan i mål

Jag tänkte bena ut hur skrivprocessen har sett ut hittills för min del. Den är säkert ganska olika från fall till fall, tänker jag. Jag började skriva på min bok som en spontan idé 2009. Nu år 2016 vet jag att ett förlag har antagit och kommer att ge ut boken. Om jag skriver ett bokmanus till i mitt liv, vet jag nu vad jag kommer att göra och hur jag absolut inte kommer att göra. Jag tror bestämt att detta måste vara det som kallas learning by doing.

  1. Idé: Jag får en idé av en händelse som jag ser utspela sig mellan två män i Observatorieparken en regnig vårförmiddag. Jag går hem och börjar fantisera och skriva om det som kan ha hänt mellan männen: Vilka var de, vad viskade de om? Vad hade de egentligen för ärende där? Vad var det för sorts föremål som de hade i sina kupade händer och utbytte med varandra?
  2. Ostrukturerat skrivande: Jag tycker det är roligt och spännande att skriva om händelsen i parken. Själva parkhändelsen blir dock mer och mer perifer, i takt med att andra personer och händelser tar form och får liv. Hittills helt oplanerat och utan någon egentlig struktur.
  3. Självrannsakan/ångest: Det går åt en stor del av min fritid till att skriva på den historia som har börjat ta form. Och fritid är något som jag har mycket ont om. Jag är visserligen föräldraledig vid den här tiden, men det vet vi ju vad ordet ”ledig” innebär i ett sådant sammanhang. Några korta stunder när den lilla sover och innan den större ska hämtas på dagis. Och då har man att välja mellan att skriva, äta, försöka vila eller städa/tvätta. Kanske motionscykla lite i vardagsrummet? Allt behöver egentligen göras och allt hinner absolut inte göras. Om jag ska fortsätta att lägga tid på mitt skrivande, behöver det leda till något. Jag har vansinnigt roligt när jag skriver, men räcker det? Vad ska det till slut bli av alla sidor som rinner till? Alla personer, händelser? Borde jag hellre ägna de små gyllene stunderna av ledig tid till andra saker? Jag saknar till exempel att hinna läsa andras böcker, jag ser i princip aldrig något på tv, jag hinner som bäst skumma dagstidningen stående vid diskbänken.
  4. Ställningstagande: Jag bestämmer mig för att det ska bli en bok. Arbetsnamnet är ”Ensamfararen”. Då behöver jag ha en plan för min berättelse. Vad handlar den om, vad är det mest centrala? Vilka personer ska ingå och hur är de? Vad vill jag säga med det som händer? Hur slutar historien? Det vill säga: Vart är vi på väg?
  5. Struktur: Jag skriver synopsis, gör ett tydligare persongalleri, bestämmer milstolpar och framförallt: slutet. Från och med nu är processen mycket tydligare, även om jag fortfarande tillåter historien att vara flexibel och utveckla sig längs vägen. Men jag vet i alla fall ungefär vart vi ska.
  6. Verktyg: Jag skaffar ett riktigt författarprogram som heter Scrivener. Det tar mig ur Wordträsket och hoppandet mellan olika mappar och rullande/letande i långa sidor fulla med text. Med Scrivener får jag kapitel- och sidstruktur, möjlighet att göra minnesnoteringar till textsidorna, bra sökfunktionalitet i textmassan, möjlighet att binda samman till manusutkast, räkna ut antal pocketsidor, osv. (Jag är inte sponsrad av Scrivener, jag tycker helt enkelt bara att det är ett väldigt bra verktyg.) Och angående verktyg: Hur gjorde man innan Google och digitala synonymlexikon fanns?
  7. Rumptid: Jag ägnar mig åt att helt enkelt sitta ner och skriva. Jag jobbar på enligt utstakad plan. Jag vet hur historien ska sluta, jag strävar efter att ta mig dit. Jag har vansinnigt roligt. Jag tror och säger många gånger att ”om några månader är jag färdig”, men det visar sig hela tiden att jag har fel. Jag säger också ofta ”Om jag bara hade mer tid”. Det är ständigt nya saker som behöver gås igenom, formuleras, justeras, faktakollas, osv.
  8. Skicka till förlag: Till slut, med hjälp av några dagars förlängd sommarsemester med bara mig själv som sällskap, får jag manuset i såpass skick att det kan skickas till förlag. Dessförinnan har några goda vänner läst manuset och givit värdefull feedback.
  9. Respons från förlag: Jag har valt ut flera olika förlag. Responsen varierar, men samtliga återkopplar på något sätt vilket är trevligt. Vissa säger att de inte antar några manus alls för närvarande, andra  att de inte antar just min sorts manus, några har tagit sig tiden att verkligen återkoppla och ge tips, vilket är väldigt värdefullt. Samtidigt känner jag att hela manuset behöver läsas verkligen på riktigt av någon, för att jag ska få utförlig feedback som kan ta mig framåt. Det leder till:
  10. Lektörsläsning: Jag beställer en lektörsläsning (en tjänst som jag betalar för). Det betyder att någon stackare ju faktiskt är tvungen att noggrant läsa hela mitt manus och lika noggrant återkoppla på det. Jag skickar in och väntar med spänning. Efter cirka en månad får jag tillbaka lektörens utlåtande och manuset fullt med kommentarer; allt från ”här saknas det visst ett ord” (enkelt åtgärdat) till ”den här karaktären/händelsen kan tas bort ur historien, den tillför inte tillräckligt mycket” (inte alltid lika enkelt åtgärdat). Lektörsläsningen ger också ett halvt löfte. Det lyder ungefär så här: ”Författaren kan uppenbarligen skriva. Om hon vill och orkar jobba med sitt manus och göra om delar av det, tror vi att det kan bli en bra bok som vi eventuellt vill ge ut.”
  11. Hopp och slit: Nu finns det någon som har givit mycket positiv återkoppling på mitt manus. Som har sagt att om jag lyckas justera det på rätt sätt, kan det bli aktuellt för utgivning. Det är en veritabel knallorange morot. Jag redigerar enligt lektörens noteringar. Det är svårt, jobbigt och roligt. Jag håller med om merparten av lektörsnoteringarna, vilket känns skönt och tryggt. När jag nu försöker förstå manuset med nya ögon, ser jag tydligare var jag har varit otydlig, ointressant, långrandig, för kortrandig, osv. Med hjälp av lite extra skrivtid under ett lov, blir jag klar med redigeringarna och skickar enligt överenskommelse in manuset på nytt till det förlag som lektören representerar.
  12. Väntan: Nu har jag ännu en period av väntan framför mig; om möjligt ännu mer spännande än föregående gång. Nu ska jag inom fyra veckor få besked från förlaget om deras halva löfte kommer att kunna infrias: Har jag lyckats tillräckligt bra i mina redigeringar? Vill de ge ut min bok eller inte?
  13. Lycka: De fyra veckorna har gått och jag får förlagets återkoppling: ”Grattis, du har blivit antagen för utgivning!” Jag blir vansinnigt glad. Min mamma skickar blommor. Jag firar. Samtidigt vet jag: fler varv med redigeringar återstår. Det finns fortfarande saker som jag behöver jobba med i mitt manus. Jag diskuterar med förlaget vad som behöver göras ytterligare: renodla ännu mer, ta bort ytterligare personer och händelser, välja vilkas perspektiv som ska få komma till tals. Under samtalet känner jag en underlig blandning av tillförsikt och ”hur ska jag lösa det här?”. Jag håller med min kontaktperson på förlaget; många av de saker som han pekar på är sådana som jag fortfarande inte är helt nöjd med. Sådant som fortfarande skaver lite. Sådant som behöver förstärkas/tas bort/göras mer trovärdigt, osv. Det ska bli skönt att rätta till allt det. Jag tror på att när jag gör det, kommer det att leda till att mitt manus blir bättre helt enkelt. Och det vill jag ju verkligen. Men det kommer att bli svårt och kräva mycket jobb. Samtidigt har jag tur; två olika lovveckor infaller med kort mellanrum. Det finns möjlighet att sno åt sig lite mer eller mindre fokuserad skrivtid mellan familjeaktiviteterna.
  14. Snart i mål: Här befinner jag mig just nu (april 2016). Jag har gjort de ändringar som jag har diskuterat med förlaget. Det återstår en sista genomläsning och puts, några saker att faktakolla. Sedan är jag redo att skicka dem ännu en version av manuset. Om allt går enligt plan då, blir det dags för deras redaktör att kopplas in på riktigt. Och då startar: ta-dam! nästa varv av redigeringar. Men då föreställer jag mig att de inte kommer att vara lika omfattande. Säkert många justeringar till antalet, men kanske på en mer detaljerad nivå. Men det förstås, är vad jag tror och tänker – inte något som jag vet ännu. Fortsättning följer…

Det närmar sig

Jag hade avstämning med förlaget i mitten av februari. Vi pratade om sådant innehåll i mitt manus, som utan förlust för berättelsen kan tas bort. Det var ett bra samtal. När vi avslutat tänkte jag ”Oj, hur ska jag lösa det här nu då?” Vi hade pratat om att helt enkelt stryka några karaktärer som inte tillför tillräckligt mycket till historien. Det hade varit väldigt smidigt att bara kunna göra ”sök och radera” utan att övriga texten skulle påverkas. Så ser dock verkligheten inte ut. Några borttagna personer spiller i mitt fall över på manusets övriga fyra hundra sidor. Det betyder också att bokens två huvudpersoner behöver mötas på ett helt annat sätt, eftersom personen som förde dem samman inte längre finns. Därmed behöver hela inledningen skrivas om.

Det är så skönt att alternativet ”spara som” finns. Jag sparade en ny version av manuset, gjorde en förteckning över ”Ta bort” och ”Justera” och satte igång att skära. Jag fick radera stora delar av text som jag har jobbat i evigheter med. Det lustiga är att det kändes bara skönt. Jag älskar att rensa och slänga. Det blev lite som en storstädning. Och som med den mesta städning, blev resultatet bättre. Handlingen renodlades. De onödiga prylarna försvann.

Just precis i denna stund har jag kommit till  läget att alla kapitel är genomgångna, så när som på de tre sista sidorna. Det blir eftermiddagens göromål, först ska jag rensa tankarna i vårsolen.