När karaktärerna får liv

När man har skrivit om en karaktär under lång tid, kan den till slut börja anta en mer och mer verklig form. Jag kan komma på mig själv med att tänka på en av huvudpersonerna i boken, Saga. Hur hon skulle ha tänkt och gjort i en viss situation. Jag börjar helt enkelt lära känna henne. Och känna för henne.

Vid två tillfällen har det hänt att jag har sett en person som påminner väldigt mycket om hur jag föreställer mig en viss karaktär i boken:

Jag har sett Gunnar Malm bakifrån, gående längs en gata. Hans lite sneda hållning, som om han bär något osynligt men tungt på sin ena axel.

Jag har även sett Sagas pojkvän Jens, på Odengatan i Stockholm. Det var en vårkväll, på en uteservering. Jag satt ner och åt något med min man. Killen kom gående åt vårt håll. Han hade Jens kroppshållning och längd (ganska tunn och lång). Frisyren var exakt rätt; rakt, halvlångt hår med snedlugg, hårfärgen nästintill svart. Hans ansiktsdrag passade på Jens, även om jag ännu inte föreställt mig dem så tydligt. Hans ålder såg också ut att stämma bra. Förmodligen stirrade jag på killen. Jag följde honom med blicken när han gick vidare. ”Det där är en av personerna i min bok” sa jag till min man, och blev kanske tvungen att förklara mig lite. Det lustiga var att killen kom gående tillbaks bara en kort stund senare. Jag lär säkert aldrig se honom igen, och det är inte viktigt. Och han kommer aldrig att få veta att han ser ut som Jens i boken Ensamfararen. Lika bra det kanske, med tanke på vad som händer Jens.

Ensamfararen ger sig ut på öppet hav

Ensamfararen är mannen som då och då ger sig ut på havet i sin gamla fiskebåt sent om kvällarna. Han söker samma sak som han har sökt i elva års tid. Han kommer aldrig att hitta det. Ibland övernattar han på en ö och återvänder först i gryningen. Inför den händelse att någon nyfiken granne skulle fråga honom vad han har för sig, har han förberett den enkla frasen ”Det finns ingen fisk i havet längre”, som ska levereras med en djup och bister suck.

Att det finns någon som kallar honom för Ensamfararen känner han ännu inte till. Saga kan skymta honom från en särskild vinkel i sitt sovrumsfönster när han ger sig ut. Hon kan se den gamla fiskebåten skymta vid Badholmarna för att sedan fortsätta ut mot öppet hav.

Jag gillar Ensamfararen. Han är inte så sympatisk, men livet har heller inte varit rättvist mot honom. Varför skulle han inte ge igen?

Mina kompisar

Det börjar bli väldigt många personer att hålla ordning på i boken. Därför jobbar jag just nu med att uppdatera persongalleriet och göra det tillräckligt detaljerat. Jag måste ju känna mina personer för att veta hur de tänker och agerar i olika situationer.

Med risk för att verka knäpp: Vissa av dem börjar kännas lite som mina kompisar. Jag kan tänka på huvudpersonen när jag lagar mat, handlar eller står i duschen: Hur skulle hon bete sig nu? Vad skulle hon säga, hur skulle hon röra sig, vad skulle hon tänka? Huvudpersonen är bara 22 år. Jag måste försöka komma i håg hur det var att vara 22 år.