Ett mycket sårigt bokmanus

Jag befinner mig mitt i redigeringsfas, i första rundan av tre med redaktören. Mitt manus är just nu att likna vid en mycket sårig patient, känns det som. Det är operationer, justeringar, plåster och journalanteckningar precis överallt. Omhändertagandet av patienten växlar: Förra veckan var det redaktören som var läkaren, denna vecka är det jag. Jag har en hel, lite för lång, lista på saker som jag vill och bör hinna ändra. Jag tar mig fram punkt för punkt, sida för sida. Kväll efter kväll. Måste resa mig upp ibland när det blir sent, för att inte somna över datorskärmen. Jag påminner mig om att det är nu det är läge att inte ge upp. Försöker hänga upp mig på ljusglimtarna: I dag har jag fått utkast på bokomslag. Det är fantastiskt. Men hjälp, vad verkligt allt blev i och med det. Det ska ju bli en bok. Och då måste den bli bra.

Uppmaningen till mig själv är nu: ”Ta en bit i taget, du kommer att hinna. Och glöm inte bort hur roligt du faktiskt tycker att det är. Om någon månad kommer du att kunna se tillbaks på den här sista redigeringstiden med…”  Jag låter den känslan vara osagd, hittar faktiskt inte rätt ord just nu.

Nu måste jag resa mig upp lite igen. Jag tror inte personalen på Stockholms stadsbibliotek uppskattar att man snarkar i facksal 4.

Annonser

Allt man inte vet

Det är enkelt att skriva om generella händelser, där det inte finns något facit för hur saker och ting ska gå till. Jag känner mig ganska trygg i att beskriva t ex hur någon gör i ordning en kanna te, ringer sin bästa vän, eller släpper ner persiennerna i sitt vardagsrumsfönster med en smäll.

Men så fort något slags fakta blandas in, måste det ju också vara korrekt. Jag granskar just nu en del frågor, främst av medicinsk karaktär, för att se om något i texten måste justeras. Till min hjälp har jag en god vän, tillika läkare, som dessutom har kollegor inom akutsjukvård och neurologi. Han är ovärderlig just nu. Jag har sedan dag ett också tagit mycket hjälp av en annan vän, som heter Google.

Lite mer praktiskt inriktad faktakoll gjorde jag i somras: drog med familjen på promenader i miljöer som ingår i boken, provkörde längs vissa gator, fotade för att minnas: Finns det en brevlåda på det här torget? Är det egentligen en trampolin eller ett hopptorn där ute på Badholmarna? Är det bänkar eller soffor som står vid fontänen utanför entrén till Uddevalla sjukhus? Den där porten på Frejgatan i Stockholm, ser den ut så som jag minns den och har beskrivit den? ”Den var ståtlig med sitt mörka trä, det såg ut att vara ek, och de många små glaspartierna i det ovala överfönstret. De bildade en form som påminde honom om fönsterglasen i den enda kyrka som han verkligen kände.”

Och så min blötaste faktakoll: Finns det fog för liknelsen ”Han ville dra sig in i sitt skal, kvickt som strandsnäckan när man kommer när den.” Det var bara att gå till stenbryggan hemma på västkusten, fiska upp en strandsnäcka och trycka pekfingret mot den. Och ja – den drar sig in i sitt skal, och snabbt går det.

Först tyckte jag faktakollandet var lite motigt. Nu har jag börjat tycka att det är riktigt roligt. Man blir medveten om allt som man inte vet. Och så lär man sig många udda detaljer inom nya lika udda områden.

Som en förlossning

Nu har jag kommit överens om tidsplan med min förläggare. Deadline för slutredigerat manus är symboliskt nog vecka 40 (om 9 veckor). Lite som en beräknad förlossning, men med den skillnaden att den här bebisen kommer att vara rejält överburen när den kommer ut (ca 7 år). Men inte desto mindre efterlängtad.

Jag har en spännande resa framför mig nu, fram till januari 2017 då boken ska finnas färdig. Den första etappen börjar nästa vecka, då redaktören kopplas in. För att hon ska ha ett så rent och färdigt manus som möjligt att sätta tänderna i, jobbar jag varje ledig minut just nu med att faktakolla, skriva om och putsa till min text. Nu är det mer på riktigt än någonsin hittills. Tidigare har jag kunnat tänka ”det här kan jag ändra/kolla/fixa till senare”. Snart finns det inte längre något senare. En fråga jag tänker på är: Känner man sig någonsin tillräckligt färdig med sin text?

Slutligen: De där fjärilarna i magen som fladdrar till lite varje gång jag tänker ”deadline”, kan de vara positiva för skrivprocessen, eller kommer de att störa mig? Jag måste försöka se på dem som en hejaklack.