När karaktärerna får liv

När man har skrivit om en karaktär under lång tid, kan den till slut börja anta en mer och mer verklig form. Jag kan komma på mig själv med att tänka på en av huvudpersonerna i boken, Saga. Hur hon skulle ha tänkt och gjort i en viss situation. Jag börjar helt enkelt lära känna henne. Och känna för henne.

Vid två tillfällen har det hänt att jag har sett en person som påminner väldigt mycket om hur jag föreställer mig en viss karaktär i boken:

Jag har sett Gunnar Malm bakifrån, gående längs en gata. Hans lite sneda hållning, som om han bär något osynligt men tungt på sin ena axel.

Jag har även sett Sagas pojkvän Jens, på Odengatan i Stockholm. Det var en vårkväll, på en uteservering. Jag satt ner och åt något med min man. Killen kom gående åt vårt håll. Han hade Jens kroppshållning och längd (ganska tunn och lång). Frisyren var exakt rätt; rakt, halvlångt hår med snedlugg, hårfärgen nästintill svart. Hans ansiktsdrag passade på Jens, även om jag ännu inte föreställt mig dem så tydligt. Hans ålder såg också ut att stämma bra. Förmodligen stirrade jag på killen. Jag följde honom med blicken när han gick vidare. ”Det där är en av personerna i min bok” sa jag till min man, och blev kanske tvungen att förklara mig lite. Det lustiga var att killen kom gående tillbaks bara en kort stund senare. Jag lär säkert aldrig se honom igen, och det är inte viktigt. Och han kommer aldrig att få veta att han ser ut som Jens i boken Ensamfararen. Lika bra det kanske, med tanke på vad som händer Jens.

Annonser

One thought on “När karaktärerna får liv”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s