Halvbra

… med betoning på halv. Så går det just nu. Har inte hunnit skriva så mycket som jag hade velat i helgen och det jag har skrivit känns just – halvbra. Men, jag antar att det hör till. På’t igen bara!

Annonser

Textnedslag: Ronny väntar på någon

”…Det borde verkligen vara dags snart. Ronny lirkade fram vänster handled ur rockärmen, tyget kärvade på grund av vätan. Sju minuter över åtta. Var där punktligt, hade mannen sagt. Han hade låtit släpigt avskärmad på något sätt och samtidigt hade Ronny upplevt honom som så nära, som om han rörde sig alldeles intill. ‘Du behöver ingen beskrivning av mig, jag kommer att hitta dig.’

…Ronny höjde blicken något. Han kunde känna sedelbuntens tjocklek i innerfickan, den tryckte lätt mot bröstet. Ett rött gummiband runt, nära att brista på grund av sin ålder och tidigare historia. Han hade känt en obehaglig symbolik i det när han varsamt spänt bandet runt bunten.”

Mina kompisar

Det börjar bli väldigt många personer att hålla ordning på i boken. Därför jobbar jag just nu med att uppdatera persongalleriet och göra det tillräckligt detaljerat. Jag måste ju känna mina personer för att veta hur de tänker och agerar i olika situationer.

Med risk för att verka knäpp: Vissa av dem börjar kännas lite som mina kompisar. Jag kan tänka på huvudpersonen när jag lagar mat, handlar eller står i duschen: Hur skulle hon bete sig nu? Vad skulle hon säga, hur skulle hon röra sig, vad skulle hon tänka? Huvudpersonen är bara 22 år. Jag måste försöka komma i håg hur det var att vara 22 år.

Textnedslag: på vårdavdelningen

” …Saga var så innerligt trött på ‘Vi får följa utvecklingen och ta en dag i taget’ och mest av allt på ordet ‘individuellt’. Det var så oerhört individuellt, hur man påverkades av en blödning i hjärnan och hur man återhämtade sig. Samtidigt som allt annat runtomkring följde kollektivets strama linje; bestämda klockslag för bäddning, matning, tandborstning. Likadana skjortor, filtar, kuddar och drickmuggar för hjälplösa. Bara åsynen av varandras gråblaskiga livfattiga ansikten borde få dem alla att bli sjukare än de egentligen varit från början. Kanske var det just därför som de aldrig såg rakt på varandra. Av ren överlevnadsinstinkt. En pakt. Om inte du dör just nu, så dör inte jag heller just nu…