Glad över fina recensioner

Det känns smått overkligt att tänka att andra människor faktiskt läser min bok. Men det gör de. Det jag gillar allra mest med den tanken är att läsarna, var och en, skapar sig sin egen bild av historien och av personerna som befolkar den.

Ibland blir jag förvånad över vissa tolkningar, reflektioner och slutsatser. Det är extra uppfriskande. Det är en påminnelse om att det inte finns något facit i hur en berättelse ska läsas. När den väl är skriven, och utgiven, är den allas egendom. Öppen för tolkningar och tankar, som leder åt skiftande håll och tar fasta på olika saker. Det som någon upplever som ett spännande slut, kan för en annan innebära att för många dörrar lämnas öppna. Det som någon tycker är vemodigt, kan för en annan kännas ”varmt och hoppfullt”.

Många bokbloggare har tagit sig tid att recensera min bok. Jag har fått jättefina omdömen och är väldigt glad och tacksam för det. Några utdrag:

” Hon håller intresset uppe genom att bygga upp en spänning som genomsyrar varje händelse, varje tanke och utveckling i boken.” /Emseliasson bokblogg

”Det finns hela tiden en krypande spänning i ett långsamt tempo p g a språket som är otroligt bra. Det är gripande, följsamt, eftertänksamt nästan viskande. En mycket läsvärd bok!” /Saltagrodan (Instagram)

”Min åsikt:
 Fantastisk, gripande & omskakande! Vald till månadens bok i januari 2017. Betyg 5 av 5” /Jennies boklista

”Den här boken hamnar högt upp på listan över utlästa böcker det här året. Berättelsen om Saga, hennes familj och Valdemar är helt underbar. Om att förlåta. Rekommenderas varmt.” /Evastinas bokhylla (Instagram)

”Ensamfararen är välskriven, och speciellt miljöerna är trovärdiga och levande.” /BTJ (f.d. Bibliotekstjänst)

”En stark skildring med mycket känslor som verkligen griper tag i en.” / Midnatts ord bokblogg

”Jag har hjärtat uppe i halsgropen mot slutet och när jag väl läst färdigt är jag lite paff över hur väl pusslet läggs ihop.” /Jonsson bookworld

 

 

Den som kämpar, får till slut ha lanseringsfest :)

Ska det bli en bok, ska det också bli en lanseringsfest! De väntande festligheterna var nog det som höll mig uppe mot slutet, med sena kvällar och nätter av redigering. Som plats för minglet hittade jag ett väldigt charmigt ställe i Gamla stan, Galleri Riddaren. När jag såg galleriet tänkte jag ”Här ska lanseringen vara”. Nästa tanke var: ”Men det är ju ett galleri. Det kan inte vara tomt på väggarna”. Nu föll det sig så väl att min mamma är konstnär. Jag ringde mamma, som bor femtio mil bort, och presenterade min idé: Mamma visar sina tavlor, jag lanserar min bok. Sagt och gjort. Det blev världens roligaste sak att göra tillsammans. Mammas hund Dixi höll oss troget sällskap. För sådana här tillfällen krävs det en riktigt respektingivande vakthund. Jag är också glad att Lars Lundqvist kom, och tog lite proffsigare bilder än mina egna ”titta – klicka”-bilder. Lars fotoalbum på Flickr: https://www.flickr.com/search/?text=ensamfararen

Ensamfararen på plats i sin hylla

Ända sedan mitt skrivande började närma sig att bli en riktig bok, har jag närt en dröm om att få se min bok stå i en hylla på Akademibokhandeln, gärna vid Odenplan där jag själv bor och ofta går förbi. Nu står den till slut där. Ibland slinker jag in för att hälsa på den och ge den en liten klapp på ryggen. Dessutom blev den ljudbok. Smått overkligt 🙂

ensamfararen-odenplan-besk

Boken finns på alla möjliga ställen, även som e-bok och ljudbok:

Det lilla ordet ”plötsligt”

Min redaktör skriver ”Jag har noterat en överanvändning av ordet ‘plötsligt'”. Jag gör en sökning i manuset och kan inte annat än att hålla med. Jag tänker att det skulle kunna finnas en funktion på tangentbordet, som ger en liten enkel stöt varje gång man skriver ord som man överbrukar. Bara en liten enkel (plötslig) stöt.

Vad ska man då ersätta det lilla underliga ordet plötsligt med? Det beror självklart på sammanhanget. Jag hittade dessa alternativ som visade sig passa bra:

  • oväntat
  • utan förvarning
  • med ens
  • i samma ögonblick
  • en dag .. bara
  • oförklarligt
  • helt tvärt
  • överraskande
  • av någon anledning
  • nu

Och så till det alternativ som visade sig vara ett av de bästa: tangenten ”delete”. Vid närmare eftertanke är det ganska få saker som sker plötsligt.

 

Belöningstrappan

I barnens skola jobbar man med något som kallas ”konsekvenstrappan” för att hantera om ett barn inte följer skolans regler. Själv jobbar jag just nu i redigeringsarbetet med ”belöningstrappan”. Den första belöningen har jag redan fått, så att säga i förebyggande syfte. Det är min kanna te:

kannate_2

Därefter har jag två belöningar kvar under just det här skrivpasset. De infaller efter antingen en timma eller när jag har löst ett svårt problem i texten. Belöning nummer två är: att plantera om den nya blomman. Den ska flytta ur sin plastkruka och få lite mer jord runt rötterna. Det kommer att ta uppskattningsvis sju minuter.

blomma_plantera

Belöning nummer tre är att hänga tvätten och lägga i en ny maskin. Det kan kanske tyckas som en konstig uppmuntran i arbetet, men belöningarna behöver inte nödvändigtvis vara lustfyllda. De kan lika mycket handla om att få lov att resa sig upp i några minuter.

(Det blir ingen bild på tvätthögen, till det får man använda sin egen fantasi.)

Hela vitsen med belöningarna är att man portionerar ut dem och måste förtjäna dem. Om man skulle ägna sig åt dessa små göromål innan man börjar skriva, ja då blir det ingen bok helt enkelt.

Ett mycket sårigt bokmanus

Jag befinner mig mitt i redigeringsfas, i första rundan av tre med redaktören. Mitt manus är just nu att likna vid en mycket sårig patient, känns det som. Det är operationer, justeringar, plåster och journalanteckningar precis överallt. Omhändertagandet av patienten växlar: Förra veckan var det redaktören som var läkaren, denna vecka är det jag. Jag har en hel, lite för lång, lista på saker som jag vill och bör hinna ändra. Jag tar mig fram punkt för punkt, sida för sida. Kväll efter kväll. Måste resa mig upp ibland när det blir sent, för att inte somna över datorskärmen. Jag påminner mig om att det är nu det är läge att inte ge upp. Försöker hänga upp mig på ljusglimtarna: I dag har jag fått utkast på bokomslag. Det är fantastiskt. Men hjälp, vad verkligt allt blev i och med det. Det ska ju bli en bok. Och då måste den bli bra.

Uppmaningen till mig själv är nu: ”Ta en bit i taget, du kommer att hinna. Och glöm inte bort hur roligt du faktiskt tycker att det är. Om någon månad kommer du att kunna se tillbaks på den här sista redigeringstiden med…”  Jag låter den känslan vara osagd, hittar faktiskt inte rätt ord just nu.

Nu måste jag resa mig upp lite igen. Jag tror inte personalen på Stockholms stadsbibliotek uppskattar att man snarkar i facksal 4.